För att inte börja fundera alltför mycket på att jag faktiskt kommer att lämna min nuvarande hemstad snartsnartsnart har jag den senaste månaden idkat verklighetsflykt genom att se två fenomenala serier: Downton Abbey och Game of Thrones. Båda för en till ett annat tid och rum, Downton Abbey utspelar sig i början av 1900-talets Engelska klassvälde och Game of Thrones i ett univers var vintern varar i åratal och olika familjer tävlar om tronen. Sevärt.

Har varit utom modernitetens räckhåll en stund igen, därav åter en tystnad. Men nu ska ni få se hur det såg ut då tre tjejer bestämde sig för att packa väskan och upptäcka Istanbul under en vecka. Resans tema blev nya bekantskaper, redan på vägen till flygfältet (missade tåget, måste ta taxi, stred med chauffören om priset innan vi bara rusade iväg) träffade vi vår första nya turkiska vän som var så vänlig och delade med sig av de bästa tipsen under flygresan. Väl landade visade det sig att mina australiensiska kumpaner behövde visum för att komma in i landet, medan jag bara seglade igenom passkontrollen, och i visumkön plockades det upp franska Coline och aussie Andrew som vi sedan mer eller mindre tillbringade veckan med.

Under den händelserika resans gång drack vi äppeltee varje dag, alla turkiska män älskade vår Emma eftersom hon ser glad ut mest hela tiden (i motsats till Nicole och mig som bara såg misstänksamma ut så fort någon närmade sig), min lilla flunssa utvecklade sig till lunginflammation och jag tillbringade några dagar på hostellet med feberdrömmar innan antibiotikan kickade in och så letade vi frenetiskt efter falafel (som vi aldrig hittade).













Av de olika sidorna av staden prefererade jag definitivt den mindre turistiska Asiatiska sidan framom mattbutikerna och basarerna på den Europeiska sidan (okej, klart jag gillade basarerna..). I Asien hittade vi Istanbuls hipsterområde var ingen brydde sig katten om varken din hårfärg eller att få dig att sätta pengar på sina produkter i motsats till att vi i slutändan måste gå omvägar till vårt hostell i Sultanahmet på den Europeiska sidan för annars väntade åter en timmes te-session med kvarterets mattförsäljare, som nog i och för sig var en sympatisk typ men intresset för hans kärleksliv var ändå inte det mest brinnande under resan. För övrigt kryllade staden med australiensare och amerikaner.

För några veckor sedan började förväntansfulla Budabäst-utisar droppa in i partystaden Barcelona för en vecka av sand, avokadosmörgåsar och Primavera Sound 2011. 16 personer i en lägenhet menad för 6 garanterade mysiga sovförhållanden och köer till både duschen som brödrosten.













Vi träffade trummisen och sångaren från Warpaint och ansåg det nödvändigt att få en kompisbild med dem medan de berättade om sina liv i Los Angeles.







Barcelona är mångsidig som stad som bjuder på såväl festande vid soluppgången, en dag på stranden, en gratis vegansk middag i ett ockuperat hus - allt under samma dag.

Låtar som fastnade och orsakade rumpskakande i morgontimmarna:

I maj kände jag mig väldigt populär eftersom det ena finbesöket avlöste det andra i Budapest. Först ut var min käraste mor som stannade hela 10 dagar.



Den här suddigaste av bilder är den enda på oss tillsammans och den är tagen i en av de fancyga speglarna på operan var vi såg Tosca utan att förstå ett ord av varken den vackra italienska sången eller den ungerska översättningen.

Efter mamsen var det dags för Jonna och Daniel att komma på besök. De träffades ju i Budapest för två år sedan och har besökt staden varje år sedan de avslutade sitt utbyte här. Denna gång fick jag och kämppis Birte stå värdar och det var verkligen härligt att återse ett så kärt ansikte som Jonnas!





Jag har tydligen talang för det här med suddiga bilder. Jonna och Daniel var annars kanske de lättaste gästerna någonsin, eftersom de redan kände sig hemma i staden och klarade sig själva då jag någon eftermiddag måste läsa lite på de kommande tenterna. Deras vistelse kändes alltför kort då man snabbt blev van att ha en gammal vän i knutarna bland alla nyare bekantskaper.

Någon vecka senare då jag avklarat de befruktade final examsen, som i äkta Erasmusanda var enklare än mina gymnasieprov, var det dags för nästa kompisdos.



Här chillar de finaste flickorna med Marx i universitetets gamla byggnad. Mitt universitet hette alltså Karl Marx universitetet under kommunismen och än så länge har statyn ännu fått stanna kvar. Ett alltför kort och därav mycket intensivt besök av gänget satte igång några hektiska veckor av roliga resor och ledsna avsked som orsakade en lite väl lång tystnad i bloggväg. Men oroa er inte, några bildkavalkader av de senaste veckornas händelser är på väg!

Tillbringade natten hos Sophia för att hjälpa henne stuva in hennes tre överfyllda kappsäckar i en taxi mot flygfältet kl 06.50 imorse. Efter ett snyftande farväl begav jag mig på en promenad hemåt i arla morgonstund. På vägen träffar jag först Greg och Danny som fortfarande är igång efter nattens eskapader och är påväg för att inta morgonens första gyllene klunkar på en gräsmatta någonstans. Jag önskar dem en trevlig morgon, stoppar hörlurarna med Cats on Fire tillbaka in i öronen och fortsätter tills jag blir stoppad igen. Klockan är nu tio över sju och min gata är full med folk som swischar förbi med underground-skyltar och kameror. Det är filminspelning och jag har trampat in i London. Efter en stund låter filmfolket mig smyga förbi bakom kameran för att fortsätta min färd hemåt mot egen säng och frukostjogurt. En alldeles vanlig morgon i min stad.

Det finns en del av den ungerska postkommunistiska mentaliteten som jag känner igen mig i: Om man råkar hitta någonting till exempel på gatan så får man behålla det (nu talar jag inte om saker som plånböcker, id-kort eller mobiltelefoner utan snarare läppglans, en scarf eller en tioeurossedel). För om man inte tar det så gör någon annan det. Avigsidan med den här diilen är att när man själv tappar något måste man vara zen med att det inte finns kvar. Som den beigefärgade tröjan jag har på mig på bilden här på bloggen - den tappade jag i Slovenien. Man får bara hoppas på att de saker som kommit bort under årens lopp fått ett bra liv med nya ägare som uppskattar dem.

Den stora snyftveckan har officiellt inletts. En vecka då man måste göra allt för det är sista gången vi kan göra det tillsammans. Det är nämligen sista veckan studier på Corvinus för de flesta (min sista tent är på fredagen) och efter det börjar folk småningom dra sig tillbaka dit de kom ifrån. Och eftersom ett stort gäng av oss tar 06.00 flyget till Barcelona nästa måndag är det här verkligen de sista dagarna med de andra. De senaste månaderna har passerat otroligt snabbt och det känns ju bittert att när man äntligen börjar känna sig riktigt hemma och nära med de som finns omkring en så är det plötsligt över. Som att göra slut med alla kompisar på samma gång. Beräknande som jag är har jag ju dessutom fraterniserat mest med folk som har ursprung på andra kontinenter så distansen känns verkligen stor.

Aktiviteten på bloggen kanske måste lida en aning, jag måste nämligen leva lite just nu förstår ni.

Europas bästa land är nu kårat: Slovenien har vacker natur, hip huvudstad och kustremsa vid ett blått hav. Under tre dagar har vi hunnit med högst intressant slovensk matupplevelse, autentisk livemusik på gatan, solbad vid adriatiska havet, småstadsidyll, alternativa klubbar, roddtur på sjön, skogspicknick och otaliga timmar i hyrbilen vi döpte Brandon Jeffen Jr.























Chill power.
 


Annars så vann ju Finland precis VM guld i ishockey! Och det känns ju ganska bra i den lilla expat-själen. Aldrig blir man så nationalromantisk som då man befinner sig utanför hemlandets trygga sfär mer än ett par veckor.

Efter att min sista uppsats är ivägskickad samt mina två svåraste final exams skrivna sätter jag mig med ett glatt gäng i en hyrbil och tar en road trip till Ljubljana! Har ni några tips om stället får ni gärna dela med er.

Idag tänkte jag bjuda på lite bilder från vårt kök. Det är nämligen så att en av mina nya rutiner i detta tillfälliga hem blivit att laga mat; ofta, mycket och relativt god sådan. På menyn står ofta olika pastasåser eller soppor. Matig omelett har också varit en hit. Även om det är ganska billigt att äta ute här så är det verkligen avslappnande att ha tid att knåpa ihop sin egen föda. Hälsosammare blir det också i längden.











Gott te blir det också nästan dagligen. Inspirationen för matlagning tänker jag försöka packa ner i kappsäcken och ta med mig hem.